Los Agnes

 

Min panikångest kom igång riktigt rejält i slutet av femman. Jag hade svårt att vara kvar i klassrummen, och ibland gick jag ner för skolans tre våningar och ut i naturen. När jag var utomhus kände jag mig lugn, där gjorde det inget om jag spydde, och där fanns det bäst luft. Jag tror jag vet anledningen till varför jag fick tillbaka panikångesten just då, men det vill jag hålla för mig själv.

 

Det blev till slut sommar, och jag flög till Samos, Grekland. På flygplanet dit ner fick jag min första panikångestattack. Jag blev så panikslagen så att jag till slut spydde på planet. Efter att jag hade spytt skakade och grät jag resten av flygresan. 

 

När vi kom hem rullade resten av sommaren vidare, och inget speciellt hände.

 

I mitten av augusti började skolan igen, och jag började sexan. Då började mina attacker få allvarliga konsekvenser. Så ofta det bara gick fick jag och mina kompisar (som var ett superbra stöd!) sitta längst ner i skolan (där det var lätt att ta sig ut) och arbeta. Jag låste ofta in mig på toan och grät, var rädd och mådde illa, jag ringde pappa och hoppades på att han skulle hämta mig. Jag åt nästan inget i skolan heller. 

Jag ville att mina föräldrar skulle vara i närheten av skolan, så att de skulle kunna komma fort om något hände. 

 

En dag skulle mamma vara i närheten av skolan. Hon hade tagit ledigt från jobbet, och skulle gå runt lite, sitta på caféer och sådant. 

Jag ringde henne tidigt på morgonen från skolan, och bad henne komma. Jag klarade inte av att vara i skolan längre innan jag fick hjälp. Vi hade redan bokat en tid hos en psykolog som hade kbt-behandling (googla).

I tre dagar var jag hemma innan det var min tid att gå till psykologen. Det var en svår dag, mamma och pappa fick nästan släpa mig in. Jag fick kväljningar, och allt var allmänt jobbigt.

I slutet av vårat samtal, ett samtal jag gråtit mig igenom gav hon mig diagnosen panikångest.

 

Hela höstterminen av sexan var en pest för mig. Jag orkade aldrig vara med kompisar efter skolan, då jag hade minst en panikångestattack per dag då jag satt på toan eller en annan avlägsen plats och grät. Jag kommer ihåg att jag var stolt när jag inte gick ut från en viss lektion. Därför betyder det ju att jag måste ha gått ut från varje lektion i ungefär 15 minuter varje dag, varje vecka. Oftast brukade en kompis följa med.