Det långa inlägget jag lovade er

 

Jag har berättat om min panikångest en gång förut, men jag har gick inte in på djupet när jag förklarade detta. Därför har jag tänkt att berätta om detta igen. Jag vill bara påpeka att jag knappt märker av min oro längre, kommer tillbaka till det senare. Jag kommer dela upp detta i delar, alla delar kommer handla om olika saker inom detta. Nu hade jag tänkt att berätta hur allt började.

 

Jag kan börja med att säga att jag har slutat kallat det för panikångest, för det låter som en diagnos, vilket det är. Men om jag använder ordet panikångest så tycker jag att det låter mer dramatiskt än vad det är egentligen. Jag har börjat använda orden oro och orosattacker. Det är det egentligen. När jag blir orolig kan jag få attacker. I denna uppsats, eller vad man nu vill kalla det för, kommer jag ändå kalla tillståndet för panikångest.

När jag får en attack brukar jag oftast börja må illa. Det kanske inte låter så allvarligt, men för mig rasar min värld sönder i princip. Jag triggar igång mig själv. Jag börjar må illa. "jag kanske är magsjuk!". Jag börjar må ännu mer illa. "jag kommer spy nu!". Jag mår ännu mer illa. 

Jag blir ledsen när jag känner så, för jag vet alltid att det bara är mitt "handikapp". Men samtidigt tänker jag "att det kanske inte är oron denna gång". 

När detta hände i klassrummet brukade jag gå snabbt till toan, och ofta gråta. 

 

Jag har haft panikångest i ungefär hela mitt liv. Jag och min familj har inte vetat att det har varit just det, och därför har vi inte bett om hjälp från någon.
Sommaren när jag började sexårs gick jag runt och var orolig för att börja skolan. Min kropp sa ifrån, och jag började få problem med att äta lunch. Det gick inte för mig att få i mig lunch, det gick bara inte. Jag kunde absolut inte äta med andra människor än mina föräldrar, och helst inte ens med dom. Jag tror att jag hade börjat oroa mig och föreställde mig en bild av en sur mattant som tvingade en att äta upp sin skollunch. 
Oftast blev min lunch ett äpple, då det var saftigt, och inte lika tungt att äta som mat.
Detta låter kanske som en antydning till någon slags ätstörning, men det var det inte. För jag hade absolut inget problem med att äta frukost mellis eller middag. Man hör tydligt att detta var ett tix, som var svår att vänja sig av vid.
Mina första veckor i sexårs var svåra. Jag hade problem att äta i skolan. Jag blev hämtad tidigare än alla andra, då jag behövde gå hem för att äta mellis, vilket jag inte klarade av att göra i skolan. Jag kommer ihåg en gång när pappa lämnade mig i skolan så hade han pratat med min lärare om att jag ville sitta bredvid henne i matsalen för att det kändes säkrast. När han kom fram till mig och sa att hon skulle fixa att det blev så, behövde jag springa till toan och kräkas. Jag kräktes nog för att mycket av min oro om att äta skolan släppte på en gång.
Efter det gick sexårs bra, och jag mådde toppen. Jag åt mellis hemma i kanske fem veckor efter att vi hade börjat skolan, sedan var mina föräldrar med på melliset i skolan i kanske två dagar, sedan klarade jag av det på egen hand.
 
Jag kan skriva detta redan nu, att jag skriver inte detta inlägg som något "åhvadjobbigtdumåstehaftdet-inlägg, utan jag skriver detta för att hjälpa andra som har är i ungefär samma sits som jag har varit i. När det har varit som värst för mig, har jag tänkt tankar som "varför just jag?" och "jag måste vara den ända i hela världen som känner så här". Så med det här inlägget vill jag visa att ingen är ensam.
 
2012-07-02 @ 22:42:11 Tankar, Pyssel och Tips Permalink

Kommentarer
Postat av: Anonym

Intressant inlägg måste jag säga. Ser fram emot de andra delarna! :D

2012-07-02 @ 23:00:17
Postat av: Filippa Rådström

fin blogg! vars gjorde du din header?:) kram tacksam för svar

2012-07-02 @ 23:21:42
URL: http://filipppas.devote.se
Postat av: Johanna

Tycker det är starkt av dig att dela med dig av det. :)

Min barndomskompis har hafft en starkare grad av Panikångest då hon har det som diagnos och har gått till psykolog osv. Men när hon får det kan hon inte, andas, tårarna bara sprutar och hon sitter bara stilla och vaggar fram och tillbaka och tror att hon ska dö. Lite läskigt faktiskt. :(

2012-07-03 @ 10:17:36
URL: http://johannaerikson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0