Los Agnes

Prolog
Leah är 11 år och bor med hennes 5 syskon och föräldrar i stor och modern lägenhet på tolfte våningen i New York. Hennes pappa jobbar som en framgångsrik affärsman och behöver därför resa mycket, men det är Leah och hennes syskon vana med. Och de klarar ju sig bra, för deras barnflicka Zoe kommer och tar hand om dem tillsammans med mamma. Leah gillar Zoe väldigt mycket. Zoe är alltid bra på att lösa problem och Leah brukar prata om tjejproblem och så med Zoe.
Leahs mamma jobbar på en juristbyrå, fast just nu jobbar hon bara halvtid eftersom hon är gravid, för femte gången…





Kapitel 1
När livet känns som tråkigast, då vill man bara dö. Dö och aldrig mer komma tillbaka. Vi tänker aldrig på att det kanske gör nytta, vi lär oss något, vi ska aldrig göra om det.
I Central Park ligger Hope begraven. Hope var min hamster. Hon var alltid glad och ville alltid busa med mig. Men en morgon kom hon aldrig ut ur sitt hus. Trotts att jag knackade och ropade. Jag lyfte på huset och där låg hon, helt stilla. Hon rörde inte en enda liten bit av kroppen. Hope hade dött i frid. Jag upptäckte detta tidigt en måndagsmorgon och jag kunde inte gå till skolan, jag bara grät och grät. Och jag, jag borde ha insett eller förberett mig på att Hope nog skulle dö snart. Hon var gammal och hon hade börjat bli lite krasslig. Den dagen ville jag dö, bara dö.






Kapitel 2
Jag vaknade upp en tidig onsdagsmorgon. Jag kollade i hörnet där buren stod. Jag hade liksom inte orkat ta in den i garderoben. Buren hade känts som ett bra minne efter Hope. Buren hade stått där ända sedan vi flyttade in i lägenheten. Det gick bara inte att flytta på den.
Jag tog morgonrocken som låg på skrivbordsstolen och gick till köket. Några av mina syskon hade redan börjat äta. Mina föräldrar med.
- God morgon Leah, sa mamma.
Min mamma hette Maya och var givmild och gav mycket kärlek till mig och mina syskon.
- God morgon, muttrade jag.
- Vad är det nu då? Frågade pappa.
- Hihi! Pappa, du vet väl att Leah är så morgontrött, fnissade April, min lillasyster.
- Ja, det vet jag väl, och jag verkar också vara det, sa pappa. Eftersom jag inte minns det.
Jag var tvungen att skratta till lite.
- Oj, nu måste jag skynda mig! Sa pappa och kollade på sitt armbandsur. Flyget går om en och en halv timma!
- Vart ska du? Frågade Charlie. Han var min tvillingbror.
- Jo jag ska till L.A över två dagar med jobbet, så jag kommer inte hem förens på lördag, sa han. Ni får ha det så bra! Älskar er! Sa han och rusade iväg med resväskan.
- George! Ropade mamma.
- Ja, sa han och vände sig om.
- Får man ingen puss innan du åker?
- Jovisst!
Pappa sprang fram till mamma och gav henne en snabb puss på munnen. Sen sprang han och man hörde ett svagt ljud från korridoren i trapphuset när han hade stängt dörren:
-Hejdå!
Miranda, eller Apple som vi kallade henne (hon äter så mycket äpplen så därför har hon fått det smeknamnet) fnittrade till lite. Sådär som en femåring kan fnittra.
Nu kom Milton och Amy-Lee ner. De var mina äldre syskon. De var också tvillingar och de var de enda som delade rum. Man kunde inte dra isär dem. Om det skulle hända någon av dem något vet jag inte vad de skulle ta sig för. Fast nu när de hade börjat bli tonåringar började de mer och mer glida isär varandra…
Klockan hade börjat ticka mot åtta och alla gick och klädde på sig. Jag, Charlie, April, Milton och Amy-Lee gick till skolan. Mamma skjutsade Apple till lekskolan.





Kapitel 3
När vi kom hem sjöng Zoe i köket. Vi fattade att hon hade kommit. Det luktade cupcakes i hela lägenheten.
- Hej Zoe! Sa Charlie.
- Hej, sa hon när hon såg oss. Jag håller på med att göra cupcakes. Grunden är inne i ugnen nu, vilka vill hjälpa till med frostningen?
Det var bara April och Charlie ville.
Jag själv gick in i mitt rum och målade på mitt staffli, satte på spotify på min dator och bara njöt av att det snart var sommarlov.

Klockan hade blivit nio och hela familjen (utom pappa då) och Zoe skulle se på kvällens film. Det var Twilight, den bästa filmen jag visste!
Nu var det nyhetspaus och vi orkade inte zappa, för vi ville inte missa någonting av filmen. Så vi kollade på nyheterna.
“Ett plan som kom från New York kraschade idag på Los Angeles flygplats. De skulle landa där och det var pilotens första resa. Men allting gick snett. Planet landade lite snett och rullade runt ett helt varv och landade på den så kallade ryggen. Alla passagerare och all personal omkom. Nu söker polisen upp alla de omkomnas anhöriga.”
Alla satt bara helt tysta.
- Det måste inte vara pappas plan, eller hur? Frågade April.
Mamma satt fortfarande helt tyst.
Jag gick fram till datorn och kollade hur många flyg som gick till L.A på onsdagar. Bara ett.
Jag kände hur jag blev yr, och illamående. Jag kastade mig in på toan och kräktes.
Zoe kom.
- Hur är det gumman? , sa hon och kramade och mig. Det måste inte ha varit pappas plan, det kanske går fler plan till Los Angeles per dag.
- Joho, menh deeht gååhr b-bara ehett plaahn tiihll deeht däähr s-stället, Hulkade jag fram. Och grät och grät så mycket.
Det kändes som det aldrig skulle stoppas, att jag skulle gråta hela livet ut. Jag hade en hård klump i magen, som nog aldrig skulle gå bort.
- Vi får nog vara hemma från skolan tills sommarlovet, det kan ni nog behöva, sa Zoe. Jag stannar här så länge ni behöver mig!
Vi bestämde oss för att gå tillbaka till vardagsrummet. Precis då hörde jag en hård smäll i dörren. Det var Milton. Amy-Lee kom efter och gick in i deras rum. Charlie, April och Apple hade en gruppkram med mamma. Mamma kollade upp på mig, hon var helt rödgråten.
- Polisen ringde, sa hon tyst och ansträngt för att inte börja gråta för mycket.
Jag kände hur en tår rullade ner för min kind.
Jag hade ingen pappa längre.





Epilog
Pappas begravning hade varit tung, pappas barn som låg i mammas mage hade växt mycket. Man kände på något sett att han var närvarande hela tiden. Han skulle alltid se till så att vi hade det bra.
Nästan direkt efter begravningen flyttade vi ut på landet till Clarksville i Tennessee. Mamma sa att det var pappas högsta önskan. Att vi skulle bo på landet och att hans barn skulle få ha en trädgård att studsa runt i. Mamma slutade på sitt jobb.
Pappa hade bra försäkringar så att vi skulle klara oss. En tid senare fick vi en lillebror, Liam. Zoe flyttade med oss och nu bor hon med oss alltid, eller ibland åker hon hem till sin familj.
Jag började i en ny skola och skaffade nya vänner. Jag har fått en bästis som heter Lucy.
Till en början kändes det som om man ville dö, men till slut fick man acceptera det, det var inte jag som var död. Det var pappa som var det. Och han kommer också att förbli det. Det var svårt att vänja sig av med att han inte var där. Men, livet måste gå vidare, brukar mamma säga.
Jag tänker på pappa varje dag, jag brukar till och med sitta och prata med honom. När ingen ser på.
Livet gick vidare, nu är Liam ett år och jag skrev ner denna korta historia om hur det var när pappa inte längre fanns bredvid mig, men han finns alltid i mitt hjärta ♥