En hemlighet
Idag när jag var på landet gjorde jag klart mitt skolarbete i svenskan. Man skulle skriva en kort berättelse om vänskap och sedan skulle det hända något som satt vänskapen i kläm. Här kommer den:
En hemlighet
Skolklockan ringer ut för dagen. Jag kollar på Livia.
- Kommer du hem till mig idag? Frågar jag.
- Visst! Svarar Livia.
Livia var min kusin, men även min bästa kompis. Vi bodde i ett villaområde med villorna bredvid varandra. Hon hade brund hår till axlarna och gröna, vackra ögon och är ca. 160 cm lång. Jag själv är blond och har blåa ögon. Jag är inte jättelång och mitt hår går till skulderbladen.
Vi går i skolans långa korridorer till våra röda skåp. Jag tar min bruna axelväska i skinn och min beiga jacka och går tillsammans hem med Livia.
Jag har väldigt kort hem, det är bara att ta vänster när man har gått utanför skolans oråde och sedan är det bara att gå en 200 meter lång gata, sedan kommer man fram till min familjs gula villa. På vägen pratar vi om Livias födelsedag som precis hade varit . Det var härligt att gå där och småprata, samtidigt som det prassnade när vi klev igenom löven.
Helt plötsligt kände jag en regndroppe på min näsa. Sedan en på mitt huvud.
- Det regnar, sa jag.
Vi började springa för att inte bli så blöta.
När vi kom innanför min dörr så hängde vi av oss våra jackor och tog av oss våra skor.
Sedan gjorde vi oss två mackor var.
- Vilken smak vill du ha på ditt te? Frågade jag Livia.
- Hmm, sa hon och kollade i våran te-låda. Jag tar red berries! Sa hon och log.
Själv tog jag grönt te.
När vattnet var färdigkokat hällde vi i det i våra ljusrosa koppar och la i våra te-påsar. Sedan gick vi upp till mitt rum.
När vi hade ätit upp våra mackor och druckit upp teet satte vi oss vid datorn. Efter ett tag kände jag att jag blev kissnödig.
- Jag måste gå på toa, sa jag.
- Okej, sa Livia.
När jag kom tillbaka till mitt rum efter toabesöket såg jag hur Livia snabbt slog ihop min dagbok och log till mig nervöst. Man såg hur ansiktet blev rödare och rödare.
- Var det där min dagbok? Frågade jag. Nu var det inte lika härligt längre. Jag fick en hård klump i magen. Jag som alltid litat på Livia. Hur skulle jag kunna lita på henne nu?
- Jag kan förklara, Emelie, jag tycker att du har bettet dig så konstigt på sistone, och därför ville jag kolla i din dagbok om vad det var som var fel.
- Varför kunde du inte bara frågat? Sa jag.
- Jag var rädd att du skulle bli arg om jag frågade rakt ut, att det var en sådan person du hade blivit, sa hon.
- Sanningen är... att jag håller på med en hemlighet till dig, mer än så tänker jag inte säga, sa jag. Klumpen i magen hade slätt nu.
- Förlåt mig Emelie! Gud vad jag var dum och korkad! Kan du förlåta mig? Frågade hon.
- Självklart, du är ju min bästis! Sa jag och gav henne en stor kram.
S L U T !
Idén med att inte berätta hemligheten är att läsaren själv ska få bästämma vad den är. Men.... vad tyckte ni? Är den godkänd?
En hemlighet
Skolklockan ringer ut för dagen. Jag kollar på Livia.
- Kommer du hem till mig idag? Frågar jag.
- Visst! Svarar Livia.
Livia var min kusin, men även min bästa kompis. Vi bodde i ett villaområde med villorna bredvid varandra. Hon hade brund hår till axlarna och gröna, vackra ögon och är ca. 160 cm lång. Jag själv är blond och har blåa ögon. Jag är inte jättelång och mitt hår går till skulderbladen.
Vi går i skolans långa korridorer till våra röda skåp. Jag tar min bruna axelväska i skinn och min beiga jacka och går tillsammans hem med Livia.
Jag har väldigt kort hem, det är bara att ta vänster när man har gått utanför skolans oråde och sedan är det bara att gå en 200 meter lång gata, sedan kommer man fram till min familjs gula villa. På vägen pratar vi om Livias födelsedag som precis hade varit . Det var härligt att gå där och småprata, samtidigt som det prassnade när vi klev igenom löven.
Helt plötsligt kände jag en regndroppe på min näsa. Sedan en på mitt huvud.
- Det regnar, sa jag.
Vi började springa för att inte bli så blöta.
När vi kom innanför min dörr så hängde vi av oss våra jackor och tog av oss våra skor.
Sedan gjorde vi oss två mackor var.
- Vilken smak vill du ha på ditt te? Frågade jag Livia.
- Hmm, sa hon och kollade i våran te-låda. Jag tar red berries! Sa hon och log.
Själv tog jag grönt te.
När vattnet var färdigkokat hällde vi i det i våra ljusrosa koppar och la i våra te-påsar. Sedan gick vi upp till mitt rum.
När vi hade ätit upp våra mackor och druckit upp teet satte vi oss vid datorn. Efter ett tag kände jag att jag blev kissnödig.
- Jag måste gå på toa, sa jag.
- Okej, sa Livia.
När jag kom tillbaka till mitt rum efter toabesöket såg jag hur Livia snabbt slog ihop min dagbok och log till mig nervöst. Man såg hur ansiktet blev rödare och rödare.
- Var det där min dagbok? Frågade jag. Nu var det inte lika härligt längre. Jag fick en hård klump i magen. Jag som alltid litat på Livia. Hur skulle jag kunna lita på henne nu?
- Jag kan förklara, Emelie, jag tycker att du har bettet dig så konstigt på sistone, och därför ville jag kolla i din dagbok om vad det var som var fel.
- Varför kunde du inte bara frågat? Sa jag.
- Jag var rädd att du skulle bli arg om jag frågade rakt ut, att det var en sådan person du hade blivit, sa hon.
- Sanningen är... att jag håller på med en hemlighet till dig, mer än så tänker jag inte säga, sa jag. Klumpen i magen hade slätt nu.
- Förlåt mig Emelie! Gud vad jag var dum och korkad! Kan du förlåta mig? Frågade hon.
- Självklart, du är ju min bästis! Sa jag och gav henne en stor kram.
S L U T !
Idén med att inte berätta hemligheten är att läsaren själv ska få bästämma vad den är. Men.... vad tyckte ni? Är den godkänd?
Kommentarer
Trackback
